Kroppshållning är inte Patrik Isakssons bästa gren, och han bär väl inte riktigt upp den där vilda västern-smokingen han tydligen har bestämt sig för ska bära honom till Globen. Men det är bra tryck i låten och tonartshöjning är så där härligt övertydlig.
Det är skönt att äntligen sitta framför scenen i alla fall, där repetitionerna inför genrepet rullar på med den bjässiga studiomansklippan Henric von Zweigbergk som självklart nav.
Shit, nu klev Caracola på scen, och de har glömt att ta på sig på underkroppen. Jag måste blunda.
/Erik
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar